Världens tak kallar man ibland den omfattande platå som ligger norr om Himalaya-massivet. Det finns också andra namn, men för att inte utsätta mig själv för onödiga risker så väljer jag att inte använda dem, för när man talar om denna del av världen så gäller det att väga sina ord på guldvåg, särskilt om man en dag vill återvända dit. Och det vill man om man en gång varit där för det finns få platser på denna jord som är så kraftfulla som denna högplatå. Här vandrar enorma bestar på 5000 meters höjd. På ett nästan oförklarligt sätt lyckas dessa djur att bygga sina stora kroppar med det knappa gräset mellan klipporna. Det är Yak-djuret jag talar om, ett djur som saknar motstycke och som man behöver uppleva med sina egna sinnen för att helt kunna tro på. Den mänskliga kulturen på dessa höjder lever i ett fullkomligt beroende till detta djur — hade djuret ej funnits här så hade människorna inte kunnat leva. Mjölken dricks och äts vid varje måltid i sina olika former, köttet kokas länge och ger lång energi på de kalla vintrarna, ullen är så kraftig att den går att bygga robusta tält med, tält som står emot Himalayas vindar, och den torkade avföringen är det bränsle som används för att hålla elden vid liv, här växer ju såklart inga träd.
När jag och Alice kom med tåget till den heliga staden så var mina ögon vidöppna och varje detalj fick snart sin egna saga. Berättelserna var många, kanske fler än vad som går att räkna, och de var dessutom svåra att tro på, ibland för mystiska och omöjliga för att de skulle kunna vara sanna. Eller? En historia som gick att tro på var den om Ngawang, vår guide som förde oss till andra sidan Himalaya. Det var en eftermiddag, efter att vi hade lämnat den heliga staden, som vi satt i en bergsby och drack ett för oss ovanligt té som han började att berätta:
”It is in the villages of the mountains, where the Yak is still free, where you will find the best butter tea. Half of it is Chinese red tea and the other half is salted butter. The fat of the butter heats the body quickly and the tea leaves gives you energy. When I was a shepherd I was always drinking it to be able to withstand the long weeks of cold solitude.”
Ngawang var en väldigt artig och sofistikerad man som talade flera språk flytande. Det var först svårt för mig att föreställa mig honom som fårbonde. Även om hans hårda hud kanske vittnade om något sådant så speglade hans manér helt andra typer av erfarenheter. I mina ögon hade han lika gärna kunnat vara av kunglig härkomst.
”I noticed during my young years that a lot of travelers would pass through the valley where I was herding the sheep. They were all searching for the high mountains and especially Mt. Everest. They wanted to climb it, but they needed guidance to find their way around and they sometimes needed help with carrying things. I saw my chance here to learn something. At the same time my brother and I we shared the same wife, which is normal in our culture. Our wives have an excellent intelligence about these things and they would know how to make the relationships work out. Nonetheless, my brother had become jealous and he had started to think that our wife preferred me over him. The tension was building up at home and I didn’t want to be his enemy so I started to leave more often and sometimes I would not be home for months. At that time I often walked with the foreign travelers that would pass through. I knew no other language than the local one of my village, but I started to pick up English words from the foreigners. One word became ten, became fifty and soon I could speak a little. The Sherpas, who normally do all the work for the foreigners, needed my help one day. So I started to help out and so I learnt to speak also their language. My discovery during those days were my ability to learn languages fast. I learnt Chinese soon after that, then Hindi, and so on. I realized that it was my ticket out of the high mountains and so I left for the holy city to find work, where my knowledge of languages would be appreciated. That’s how I became a guide.”
Ngawangs ögon var trötta och ledsna, såg jag nu. Han berättade också att han hade besökt sin bror och sin före detta fru några år efter att han hade lämnat dem för den heliga staden. Frun hade fått en son som redan var några år gammal. Sonen liknade Ngawang mer än hans bror och Ngawang anade att det var hans, men nämnde aldrig något om sin iakttagelse till brodern.
Efter det satt vi tysta ett tag. Sen drack vi upp vårt té och fortsatte vår färd söderut.