De lade ett pussel, men gjorde nog fel
redan i början när de fann varsin del.
De ville så gärna förena de två
så de började banka, trycka och slå.
Bitarna passade gott nog, viskade
de och log när de samtidigt fiskade
fram två nya stycken att tvinga ihop
trots pusslets varnande, oroliga rop.
Konstruktionen blev ett slags potpurri,
ett skralt monument, som skralast inuti.
Men leende skönjde de blott en yta
och lät det sjunkande fortsätta flyta.
Motivet skulle föreställa en lund
i dansande festligheters sköna stund,
men med bitarnas vridna matematik
blev glädjen utbytt av skrikande panik.
Fnittrande började de båda gråta,
men varför, det var en olöslig gåta.
En stund så undrade de om rätt och fel
och om regler är noga i pusslets spel.
För att inte penetrerande borra
gnuggade de varandras ögon torra,
tog djupa andetag och nya delar
och än i dag sitter de där och spelar.
Visst har du tagit bort ett konstverk?
Den som tittar länge, den ser.